För cirka tre år sedan bestämde vi oss för att det var dags att "skaffa barn". Så vi slutade att skydda oss och satte igång. Jag tänkte nog att det kanske inte skulle gå så fort, med tanke på min ålder, 37 år, men hoppades ändå att vi skulle vara en av dem som lyckades utan några större problem. Efter ett halvår började jag kolla min ägglossning med tester, och allt såg bra ut, så vi fortsatte försöka, men ingenting hände. När vi hade försökt i 1,5 år utan något som helst resultat gick vi till min gynekolog för att kolla att allt såg ok ut, men det visade sig att min sambos simmare var både långsamma och få. Jag var förberedd på att någon av oss kanske skulle ha något fel, men jag trodde snarare att det skulle ligga hos mig med tanke på min ålder. Min sambo däremot var inte alls förberedd, så för honom kom det som en chock. Vi blev snabbt remitterade till RMC i Malmö, eftersom det var i sista sekunden, som vi kunde få landstingsfinansierade försök. Jag skulle fylla 39 år inom några månader och i Skåne län får man inte ha fyllt 39 när man påbörjar IVF.
I mars 2011 gjorde vi vårt första ET, som gick helt ok. 12 ägg med Puregon, varav fyra befruktade. Två stycken utvecklades som de skulle, så ett sattes in i mig och ett gick till frysen. Tyvärr resulterade det inte i någon graviditet. Givetvis var vi besvikna, men ändå positiva till att vi skulle lyckas nästa gång.
I juni gjorde vi vårt FET, som tyvärr inte heller gick vägen. Denna gång tog vi det mycket hårdare. Jag grät mig igenom hela midsommar i stort sett, och sedan bröt min sambo ihop. Det var en jäkligt jobbig sommar, helt enkelt. Vi bestämde oss för att ta en lång paus och vila upp oss i några månader.
I november var det dags för ET2. Denna gång med Menopur och mycket bättre resultat. 10 ägg, varav 6 befruktade, som långtidsodlades. På dag 5 var det ett toppägg kvar, som sattes in i mig. Nu måste det gå vägen, långtidsodlat ägg och allt, tänkte vi. Men tyvärr minus igen.
Så här står vi nu och vet inte hur vi ska gå vidare. Vi har ett poäng kvar och inga ägg i frysen. Med ett poäng får man en halv behandling finansierad och resten får man betala själv. Det är ca 15 000 kr, ingen jättesumma, men ändå en hel del pengar. Vi vet inte ens om vi orkar gå igenom en till behandling. Först måste vi komma i balans känner vi, men tiden tickar iväg. Jag blir snart 40 år om några månader...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar