Vi har bara varit i IVF-svängen i drygt ett år. Det är inte så länge, med tanke på hur många det är som har hållit på med detta i flera år, och dessutom har försökt få barn i många år innan dess. Men det är så otroligt jobbigt att "hålla på" med IVF, tycker jag. Visst är det en underbar chans man får, men det ÄR jobbigt. Man hoppas så mycket varje gång att det ska lyckas, och när det inte gör det, så blir man så otroligt besviken. Och alla dessa steg man måste ta sig igenom under behandlingen. Först väntar man på att man ska få sin blödning. Sedan väntar man på att äggen ska växa tillräckligt. Därefter väntar man på att äggen ska befruktas. Sedan måste de dela på sig rätt. Och den värsta väntan är ju den på slutet. När man väntar på att embryot ska fästa. Man går som på nålar hela tiden.
Just nu känner jag att jag nog inte orkar gå igenom det en gång till. Jag vill egentligen bara gå vidare med mitt liv och försöka må bra. Jag mår ju inte bra av att göra IVF. Men kommer jag att må bra om vi aldrig får barn? Jag tror det. Jag vill i alla fall tro det. Jag vill tro att vi kan skapa ett bra och roligt liv ihop även utan barn. Kanske har jag ändå varit lite förberedd på att jag kanske aldrig skulle bli mamma. När jag blev lämnad vid 31 års ålder av min före detta sambo på ett väldigt tråkigt sätt, så visste jag ju att det kunde bli svårt att hinna träffa någon ny och få barn. Jag var ledsen och sviken och hade svårt att lita på någon igen. När jag träffade min nuvarande sambo så tog vi god tid på oss för att bygga upp ett stabilt förhållande. Jag kunde inte stressa in i något nytt. Jag är ändå glad att vi tog oss den tiden, men det är klart att det känns stressande att jag snart blir 40. Våra chanser att bli gravida känns inte så stora även om vi fortsätter med IVF. Då är det väl ändå bättre att gå vidare och fokusera på att få ett bra liv, med eller utan barn?
ELLER???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar