Jobbiga tider

Den senaste tiden har varit lite jobbig. Förförra helgen deppade min sambo ner sig totalt och låg bara på soffan. Det gick knappt att prata med honom. Jäkligt jobbigt! Jag visste inte vad jag skulle göra, då jag inte är så van vid att han deppar ner sig så. Dessutom renoverar han badrummet just nu (sedan ett par månader tillbaka...), så det gjorde ju att jag kände mig ännu mer stressad över situationen. På måndagen pratade han med sina föräldrar om hur han mådde, och de beslutade att köra ner från Falun till Malmö för att hjälpa oss med renoveringen. Vilka underbara svärföräldrar jag har! Så hela förra veckan var min svärfar här och kaklade hela badrummet, så nu är det inte så mycket kvar att fixa. Tack och lov verkar min sambo må bättre nu och han har fått mer energi igen.

Usch ja, det är så många jobbiga känslor i och med vår barnlöshet. Jag har haft lättare för att hantera situationen. Kanske för att jag är öppen av mig och hela tiden pratar av mig med alla möjliga, eller för att jag var inställd på att det inte skulle bli lätt redan från början. Jag vet inte...I vilket fall som helst så mår jag inte så dåligt; inte lika dåligt som min sambo. Nu har han fått en tid hos kuratorn, så jag hoppas att det ska hjälpa. Vi måste komma i balans igen och må bra; både som par och som enskilda individer. Annars vet jag inte hur det kommer sluta...

Skamfyllt

Många skäms över att de inte lyckas få barn. Det känns kanske som ett misslyckande. Det är synd, eftersom det verkligen inte är något att skämmas över. Inte skäms man för att man har andra sjukdomar, eller hur? Man kan ju inte rå för att det inte funkar att bli med barn. Men det är klart, ibland får man ju höra alla möjliga kommentarer från folk, typ: "Det är ju inte konstigt att hon inte blir gravid. Så som hon stressar. Om hon bara  lugnar ner sig och slappnar av, så ska det nog funka" blablabla. Det är givetvis okunskap som ligger bakom sådana kommentarer. Vissa par matchar helt enkelt inte varandra eller så har man något annat fel. Vi har t ex aldrig stressat mycket. Speciellt inte i början av våra försök, men det har ju ändå inte fungerat för oss. Nu har vi fått konstaterat att min sambos simmare inte är så snabba, men eftersom det inte har gått med IVF heller (trots fin kvalitet på våra embryon) så kan det givetvis även finnas andra orsaker till att vi inte har blivit gravida.

Jag vägrar i alla fall att skämmas över vår barnlöshet! Jag har berättat för alla som vill lyssna hur det ligger till. Alla i vår familj, alla vänner och kollegor vet att vi har genomgått IVF. Nu är jag en öppen person och jag har dessutom ett behov av att prata av mig. Jag har väldigt svårt att hålla inne med saker, så för mig har det fallit sig naturligt att berätta. Jag tror att det är bra. Det finns så många andra som har samma problem, som kanske kan finna stöd när jag är ärlig.

Så snälla, sluta skämmas över din barnlöshet! Vi är så många som har samma problem!

Hur länge orkar man?

Vi har bara varit i IVF-svängen i drygt ett år. Det är inte så länge, med tanke på hur många det är som har hållit på med detta i flera år, och dessutom har försökt få barn i många år innan dess. Men det är så otroligt jobbigt att "hålla på" med IVF, tycker jag. Visst är det en underbar chans man får, men det ÄR jobbigt. Man hoppas så mycket varje gång att det ska lyckas, och när det inte gör det, så blir man så otroligt besviken. Och alla dessa steg man måste ta sig igenom under behandlingen. Först väntar man på att man ska få sin blödning. Sedan väntar man på att äggen ska växa tillräckligt. Därefter väntar man på att äggen ska befruktas. Sedan måste de dela på sig rätt. Och den värsta väntan är ju den på slutet. När man väntar på att embryot ska fästa. Man går som på nålar hela tiden.

Just nu känner jag att jag nog inte orkar gå igenom det en gång till. Jag vill egentligen bara gå vidare med mitt liv och försöka må bra. Jag mår ju inte bra av att göra IVF. Men kommer jag att må bra om vi aldrig får barn? Jag tror det. Jag vill i alla fall tro det. Jag vill tro att vi kan skapa ett bra och roligt liv ihop även utan barn. Kanske har jag ändå varit lite förberedd på att jag kanske aldrig skulle bli mamma. När jag blev lämnad vid 31 års ålder av min före detta sambo på ett väldigt tråkigt sätt, så visste jag ju att det kunde bli svårt att hinna träffa någon ny och få barn.  Jag var ledsen och sviken och hade svårt att lita på någon igen. När jag träffade min nuvarande sambo så tog vi god tid på oss för att bygga upp ett stabilt förhållande. Jag kunde inte stressa in i något nytt. Jag är ändå glad att vi tog oss den tiden, men det är klart att det känns stressande att jag snart blir 40. Våra chanser att bli gravida känns inte så stora även om vi fortsätter med IVF. Då är det väl ändå bättre att gå vidare och fokusera på att få ett bra liv, med eller utan barn?

ELLER???

Lite bakgrund

För cirka tre år sedan bestämde vi oss för att det var dags att "skaffa barn". Så vi slutade att skydda oss och satte igång. Jag tänkte nog att det kanske inte skulle gå så fort, med tanke på min ålder, 37 år, men hoppades ändå att vi skulle vara en av dem som lyckades utan några större problem. Efter ett halvår började jag kolla min ägglossning med tester, och allt såg bra ut, så vi fortsatte försöka, men ingenting hände. När vi hade försökt i 1,5 år utan något som helst resultat gick vi till min gynekolog för att kolla att allt såg ok ut, men det visade sig att min sambos simmare var både långsamma och få. Jag var förberedd på att någon av oss kanske skulle ha något fel, men jag trodde snarare att det skulle ligga hos mig med tanke på min ålder. Min sambo däremot var inte alls förberedd, så för honom kom det som en chock. Vi blev snabbt remitterade till RMC i Malmö, eftersom det var i sista sekunden, som vi kunde få landstingsfinansierade försök. Jag skulle fylla 39 år inom några månader och i Skåne län får man inte ha fyllt 39 när man påbörjar IVF.

I mars 2011 gjorde vi vårt första ET, som gick helt ok. 12 ägg med Puregon, varav fyra befruktade. Två stycken utvecklades som de skulle, så ett sattes in i mig och ett gick till frysen. Tyvärr resulterade det inte i någon graviditet. Givetvis var vi besvikna, men ändå positiva till att vi skulle lyckas nästa gång.

I juni gjorde vi vårt FET, som tyvärr inte heller gick vägen. Denna gång tog vi det mycket hårdare. Jag grät mig igenom hela midsommar i stort sett, och sedan bröt min sambo ihop. Det var en jäkligt jobbig sommar, helt enkelt. Vi bestämde oss för att ta en lång paus och vila upp oss i några månader.

I november var det dags för ET2. Denna gång med Menopur och mycket bättre resultat. 10 ägg, varav 6 befruktade, som långtidsodlades. På dag 5 var det ett toppägg kvar, som sattes in i mig. Nu måste det gå vägen, långtidsodlat ägg och allt, tänkte vi. Men tyvärr minus igen.

Så här står vi nu och vet inte hur vi ska gå vidare. Vi har ett poäng kvar och inga ägg i frysen. Med ett poäng får man en halv behandling finansierad och resten får man betala själv. Det är ca 15 000 kr, ingen jättesumma, men ändå en hel del pengar. Vi vet inte ens om vi orkar gå igenom en till behandling. Först måste vi komma i balans känner vi, men tiden tickar iväg. Jag blir snart 40 år om några månader...